Islamisk Monotesim

Islamisk Monotesim

Muslimer har inte en egen separat gud som de kallar “Allah”. Namnet “Allah” har ingen som helst innebörd av en stamgud, en arabisk gud eller ens en muslimsk gud. “Allah” betyder helt enkelt den ende och ojämförligt sanne, universelle Guden för alla. “Allah” är ett egennamn som tillhör endast den ende allsmäktige Guden, Skaparen och Upprätthållaren av himlarna och jorden, den Evige och Absolute, som all tillbedjan tillkommer. Gud fastslår i Koranen att Hans namn är Allah. Därför talar muslimer om Honom och åkallar Honom med Hans egennamn Allah. Därför används namnet “Allah” i det här häftet hellre än ordet “Gud”.

Vilka är Allahs grundläggande attribut? Koranen nämner Allahs “bästa namn” (eller attribut), av vilka vi ska undersöka några.  Vissa attribut betonar Allahs transcendens. Koranen gör det upprepade gånger klart att Allah är bortom vår begränsade uppfattningsförmåga: “Ingenting är som Han[1].“(Koranen 42:11),“och ingen finns som kan liknas vid Honom.” (K 112:4) En muslim tänker sig aldrig att Allah har något speciellt utseende vare sig fysiskt, mänskligt, materiellt eller något annat. Sådana attribut som “Den Allvetande”, “Den Evige”, “Den Allsmäktige”, “Den Allomfattande”, “Den Rättvise”, “Konungen”, betonar också transcendens. Men det betyder inte att Allah är ett rent filosofiskt begrepp eller en avlägsen gudom. Vid sidan av den här betoningen av Allahs transcendens, talar Koranen också om Allah som en Gud som är nära, lättillgänglig, god, tillgiven, kärleksfull, förlåtande och barmhärtig. Den allra första meningen i Koranen, som upprepas i början på varje kapitel, är “I Allahs, Den Helt och Hållet Barmhärtiges, Den Speciellt Barmhärtiges namn”. Koranen berättar för oss att när Allah skapade den första människan “andades [Han] in i henne av Sin [skapade] själ[2].” (K 32:9) och att Allah är “närmare henne (människan) än [hennes] halsven.” (K 50:16) I en annan vers får vi veta: “Och när Mina tjänare frågar dig [O Muhammad] om Mig – Förvisso är Jag nära; Jag besvarar den bedjandes åkallan, när han åkallar Mig. Och låt dem svara mig [genom lydnad] och tro på Mig så att de må ledas [rätt].” (K 2:186)

För muslimen betyder monoteism inte bara att Gud är en, men Allahs absoluta unikum, vilket utesluter tanken på någon annans delaktighet i gudomen. Motsatsen till monoteism i islam kallas “shirk“, en arabisk term som betyder att associera någon annan med Allah i någon aspekt av gudomlighet. Det innefattar polyteism, dualism (en gud för godhet eller ljus och en annan för ondska eller mörker), och panteism, föreställningen att Gud är inuti allting. Alla former av filosofier om guds inkarnation är uteslutna av islams monoteism, på samma sätt som blind lydnad av diktatorer, präster eller ens egna infall och önskningar, snarare än Guds (Allahs) förordningar. Alla dessa ses som olika former av att “associera” andra med Allah (shirk), antingen genom att tro att vissa av Allahs skapelser äger gudomlighet eller genom att tro att de har del i Allahs gudomliga egenskaper. För muslimen är monoteism inte bara en dogm, tanke eller trossats; det är något som djupgående influerar hela hans syn på livet.

Mer om Islam